En personlig filosofisk reflektion om makt, myt och det gudomliga.
Vad är det mänskliga lidandets ursprung? Genom historien har mänskligheten lidit för att den inte förstått livet. Istället för att förstå det, ville vi äga det och straffades.
Vi lever i en värld där förståelse ofta byts mot kontroll, där närvaro byts mot ägande, där lyssnande tystas av begär. I människans historia, i vår kultur, i vår mytologi, har detta begär att dominera gång på gång lett oss till samma öde: förvisning. Inte bara från Eden, utan från närhet, stillhet, samhörighet – med naturen, varandra och oss själva.
Livet som relation, inte ägodel
Vi har behandlat livet som något att bruka snarare än att vörda. Vi har använt kunskap, inte för att förstå livets mysterium, utan för att utvinna fördelar ur det. Det är inte vetandet som är problemet, utan motivet bakom vetandet.
Vi har glömt något grundläggande: Vi är inte starkare än livet. Vi är inte större än naturen. Vi är inte mer eviga än döden. Vi är – i bästa fall – gäster i ett levande mysterium.
Och det är just därför vi straffas. Inte av en hämndlysten Gud, utan av konsekvensen av att leva i konflikt med livets väsen.
Adam, Eva och det förbjudna begäret
Den bibliska berättelsen om Adam och Eva är inte bokstav, den är symbol. Och vad symboliserar den? En hunger efter att bli Gud, snarare än att leva med Gud. En vilja att kontrollera visdomen, snarare än att ödmjukt ta del av den.
Men något annat gömmer sig här. En annan orättvisa. Varför skapades kvinnan av mannens revben (eller enligt vissa tolkningar av den hebreiska termen tzela, hans sida), inte av jorden som mannen? Varför fick hon rollen som syndabock, förledare, skuldens bärare?
Kvinnan placerades, från berättelsens första andetag, som sekundär, som underordnad, som orsak till fallet. Och detta har aldrig varit en tillfällighet. Det är berättelsens ideologiska kärna.
Lilith, den förvisade jämlikheten
Begreppet "kvinnor är farliga" härstammar också från samma berättelse. Enligt gammal judisk mystik och särskilt i den medeltida legenden Alphabet of Ben Sira (ca 700–1000 e.Kr.) existerade Lilith före Eva, och de skapades lika. Men Adam ville etablera dominans trots detta, och försökte detta under samlag. Från det ögonblick Lilith invände mot detta, straffades hon och förknippades med Satan, framställdes som farlig.
Med andra ord är det inte kvinnor som är farliga i detta patriarkala system, utan kvinnor som kräver jämlikhet. En undergiven kvinna är inte farlig. Det är därför, även i berättelsen om utvisningen från himlen, Eva är den som får skulden – hon behöver känna sig skyldig hela tiden så att kvinnan inte gör uppror mot mannen som Lilith.
Även här finns det en roll som det patriarkala systemet har gett Gud: att stå vid männens sida, att utöva orättvisa och förtryck för det om det behövs. Men detta tillvägagångssätt i sig är den största orättvisan och förolämpningen mot Allah. Jag skulle säga att de motsäger sina egna övertygelser, men i själva verket är deras övertygelser också till för sin makts skull – det vill säga manlig makt!
Innan Eva fanns Lilith. Enligt gammal judisk mystik skapades hon jämlik med Adam, men vägrade underkasta sig. Hon avvisade dominans, särskilt i det mest intima. Därför kallades hon demon. Hon blev den "farliga kvinnan", den som män måste frukta, eller krossa.
Det är inte kvinnan som är farlig i patriarkatet. Det är den kvinna som vägrar vara liten. Lilith förvisas – inte för att hon var ond, utan för att hon var fri.
Eva är "ersättaren", formad ur mannens revben – eller sida, som ordet tzela ofta betyder i andra sammanhang i Bibeln – och stum inför maktens ordning. När hon sedan trotsar – äter av frukten – läggs all skuld på henne. Inte för hennes val, utan för hennes kön.
En Gud i patriarkatets tjänst – eller kidnappad av det?
Vad gör detta med vår bild av Gud? Gud framstår som någon som accepterar eller till och med ordnar denna orättvisa. Det är inte Gud som är orättvis – utan bilden av Gud, formad av patriarkatet.
Gud används för att legitimera makt. För att rättfärdiga dominans, könshierarkier, syndabockstänkande. Men om Gud är Skaparen av allt – hur kan Han favorisera en könad varelse framför en annan? Detta är inte teologi. Det är ideologi.
Vi har format Gud i mannens bild, snarare än att låta oss formas av det gudomliga mysteriet.
(Observera att Lilith inte förekommer i den islamiska traditionen eller i Koranen, där Hawwa (Eva) är den enda nämnda hustrun till Adam. Den patriarkala dynamiken som beskrivs här sträcker sig dock över flera kulturer och tolkningar.)
Gud som energi, inte härskare
Jag uppfattar Gud som energi, eller jag tror att det är energi som kallas Gud som ges form, ges en roll och sätts i människans tjänst. Energi finns dock i varje varelse; den skapar, förändrar, omvandlar, rör sig, ger kraft, ger värme och ger ljus. Definitionen av energi och definitionen av Gud i religioner är faktiskt lika på många sätt. Det som skiljer sig är hur religioner namnger energi och tilldelar den en roll. Energi tar dock varken en roll eller en form utan formar allt, och varje form har sin egen roll, och det finns ingen orättvisa, favorisering eller ojämlikhet i detta.
Det är en tro utan hierarki. En kosmologi utan dominans. Gud är inte domare, inte man, inte kvinna. Gud är livets själ, rörelsen, principen, ljuset.
Energin är rättvis, för den favoriserar ingen. Den ger liv till blomman och stenen, till barnet och den döende. Den dömer inte, den omvandlar.
Religionen har gett denna energi en röst, en tron, ett svärd. Men energin kräver inget. Den är.
Kritik, det heligas försvar
I denna reflektion finns ett rop, inte av hat, utan av kärlek till sanningen: Vi måste kritisera berättelserna vi ärvde, inte för att förstöra dem, utan för att befria det heliga från maktens kedjor.
Kritik är inte bara ett verktyg för förändring, det är en andlig plikt.
Vi måste försvara ”Gud” från våra egna lögner om ”Gud”. Vi måste försvara kvinnan från det gamla narrativet om skuld. Och vi måste återvända till livet, inte som härskare, utan som deltagare.