Suriye var inte Irak, och ingripandet blev inte heller så kort som i Irak. Det varade ända tills Esad lämnade landet vintern 2024 – exakt 13 år, 8 månader och 22 dagar. Syriens krigsöde förändrades av Iran och Ryssland. Kom de att förbli tysta inför Irans
Saddam-ledda Irak var inte en iransk proxy-styrka. När Iran fick höra om en planerad intervention i Irak från PDK-ledaren Mesûd Barzanî, svarade de med att säga ”tro inte på det” – så övertygade var de om att processen skulle gynna dem på längre sikt.
Planen var att ingripa i Irak, sedan öppna upp för en anti-imperialistisk kamp där Irak under den flaggan skulle hamna under shia-axeln. Tusentals levande självmordsbombare som sprängdes i moskéer och på marknader tjänade detta syfte.
Syrien däremot var en iransk proxy-styrka. Den supermakt som stod bakom Syrien, Ryssland, var fram till 2014 upptagen med Krim-ockupationen, medan Iran fanns på plats för att hålla Esad-regimen vid makten. När det blev uppenbart att Iran höll på att styra processen, började Ryssland 2015 på allvar engagera sig på marken.
Kom den iranska intervention som vi i åratal försökt förutse till och med tidpunkten för att utveckla sig på liknande sätt? Kom Ryssland att hålla sig på avstånd därför att de redan slits ut i Ukraina? Kom Kina att säga ”jag kan inte ens försvara Taiwan, vad kan jag då göra för Iran!”?
Vem som kommer att forma de kommande hundra åren avgörs inte av parternas mål och ambitioner, utan av vad de gör, när, hur och var. Inte varför!
Ryssland, Kina, Nordkorea och till och med Turkiet kanske inte slutade att stötta Iran igår, men morgondagens möjligheter för olika aktörer finns också där. Kina behöver inte skjuta ner amerikanska flygplan över Iran eller Persiska viken för att stödja Iran. De kan istället välja att utmana USA i Taiwan medan den amerikanska sidan har tömda lager och gått in i en oplanerad, utdragen fas efter mer än tre månaders krigsplanering.
Ryssland kan före Kina göra ett oväntat drag som bryter mönstret. Denna risk och sannolikhet var redan tydlig flera månader före Ukraina-kriget, och det var bland annat därför AUKUS bildades den 15 september 2021 – just för att stärka försvaret av Taiwan, med vetskap om att NATO kunde visa sig otillräckligt eller rentav blockerat på grund av medlemmar som Turkiet. Redan det året annonserades upphandlingar för krigsfartyg, ubåtar och andra resurser enbart för detta ändamål.
Medan hela östblocket knyter sina förhoppningar till Kina handlar det för Kina inte bara om att ackumulera makt, utan lika mycket om att inte missa det strategiska fönstret.
När Ryssland gick in i Ukraina-kriget måste de ha räknat med att Ukraina inte skulle lämnas ensamt, och de har troligen planerat att dela bördan med andra allierade där det behövdes. Tanken kan ha varit att en process som samtidigt pressar väst på flera fronter är mer fördelaktig. Mot västs strategi att vinna tid och förhindra krigets spridning står då östs strategi att komprimera tiden. Därför kommer Stillahavskriget inte bara att avgöras av var och hur det utkämpas, utan minst lika mycket av när det bryter ut. I östblockets politiska och militära samordning har Rysslands roll blivit tydlig. Under Putins ledning formas denna axel, som kompletteras av Kinas ekonomiska och teknologiska uppgång.
Iran, Nordkorea, Turkiet och Pakistan framstår som perifert stödjande aktörer i detta breda geopolitiska rum, medan Ungern och Slovakien i Europa utgör ömtåliga länkar som har kontakt med axeln.
Interventionen i Venezuela var, precis som bildandet av AUKUS, en förberedelse. Att dra ett land med världens största oljereserver bort från östblockets inflytande handlar om att kunna kontrollera oljeanvändning och oljepriser i det stora kommande kriget.
USA är fortfarande det globala systemets centrum och måste konfrontera det östblock som leds av Ryssland. USA:s makt vilar på tre pelare: det finansiella systemet (dollarns dominans), teknologisk infrastruktur och militära alliansnätverk.
I den globala kampen om hegemoni är EU, Storbritannien och Israel inte bara regionala aktörer utan kritiska multiplikatorer som förstärker västblockets strategiska kapacitet. EU representerar den institutionella ryggraden i västsystemet genom sin ekonomiska tyngd, finansiella ordning och normativa makt, samtidigt som det utvecklar en ny säkerhetsreflex mot den ryska hotbilden. Israel bidrar med teknologi, underrättelse och militär kapacitet i Mellanöstern som sträcker sig långt bortom regionen och spelar en strategisk roll i USA:s globala arkitektur. Inom denna struktur är västblocket under amerikansk ledning inte bara ett allianssystem utan ett flerskiktat globalt kraftnätverk där finans, teknologi, underrättelse och militär makt är integrerade. Därför har västblocket i en eventuell Stillahavskonflikt kapacitet att skapa samtidig strategisk press inte bara via Asien-Stillahavsområdet utan även via Europa och Mellanöstern.
Här blir Indien-faktorn kritisk. Mot Kina bildas en geopolitisk linje där Indien allt tydligare agerar som en motvikt i samklang med väst. Gränskonflikter, konkurrensen i Indiska oceanen och Stillahavsområdet samt ekonomisk ompositionering gör Indien till en indirekt men avgörande aktör i Stillahavsekvationen. En eventuell kinesisk offensiv skulle inte bara handla om Taiwan, utan skapa en flerskiktad spricka som omformar hela Asiens maktbalans.
I detta stora strategiska schackspel har tidpunkten blivit den avgörande faktorn. Bedömningen att Stillahavskriget kan bryta ut i maj–juni är inte felaktig. För en amfibieoperation är väder, vågor och siktförhållanden strategiskt kritiska. Det är en period då både militära förberedelser är klara och de politiska fönstren som mest öppna – en kritisk tröskel.
Ett krig som bryter ut i Stillahavsregionen kommer inte att stanna vid en regional konflikt mellan två makter. Ett sådant brottstillfälle skulle utlösa en process där länge ackumulerade geopolitiska spänningar samtidigt kommer till ytan. Därför bör Stillahavskriget ses inte som en enskild front utan som startpunkten för en flersidig global kaosdynamik.
Om dessa linjer aktiveras samtidigt blir resultatet inte ett klassiskt världskrig, men en flerskiktad global konflikt med betydligt mer omfattande effekter. Om krisen i Stillahavet fördjupas är det mycket troligt att Moskva reagerar genom att återigen sätta rörelse i Östeuropa-fronten. Den europeiska fronten är ett av de mest effektiva sätten att splittra västs uppmärksamhet och resurser. Det skulle samtidigt skärpa säkerhetsreflexen inom NATO och påskynda Europas remilitarisering.
Iran har länge framstått som östblockets ”drottningbi” i denna ekvation. Har Putin, som ständigt talar om en ny världsordning, verkligen en plats för Iran – eller ser han det som lämpligt att offra Iran som ved och istället överlåta dess roller till Turkiet? Rörelserna kommer att klargöra beslutet. Det är sannolikt att Iran skjuts ut ur ekvationen och att Turkiet tar en mer aktiv roll å östblockets vägnar. Den intensiva tekniköverföringen till Turkiet bör ses i detta ljus. Turkiets historiska och strategiska spänningslinjer med aktörer som Israel och Grekland kan utvecklas till en bredare konflikt. Vad som egentligen styr denna front är inte de enskilda aktörerna utan maktvakuumets natur. När balansen i Mellanöstern rubbas kan konflikterna snabbt bli fleraktöriga och okontrollerbara – det är den mest oförutsägbara dimensionen av ett globalt krig.
Ukraina kriget har tjänat parternas strategi att nöta ut varandra, medan Stillahavskriget kommer att tjäna ett systemkrig. Iran-interventionen i mitten är då västs försök att skapa balans mellan dessa två krig.
Denna bild driver östblocket mot ett enda centrum: Kina är idag inte bara en ekonomisk makt, utan bäraren av den enda systemalternativ som öst kan ställa upp mot väst.
Kina stiger, men är beroende. Det växer, men är bräckligt. Framför det står ett historiskt beslut: att stiga genom att integreras i systemet, eller att utmana systemet för att bygga om det. När det fattar detta beslut har det ett öga på de möjligheter som Ryssland och Iran skapar.