Att förklara bevarandet av det kurdiska språket, kulturen och identiteten genom endast en form av motstånd skulle vara otillräckligt. Den kurdiska familjestrukturen, den muntliga kulturen, den kontinuerliga närvaron i samma geografiska områden, användningen av språket i vardagen, lokala sociala strukturer och institutioner, litteraturen, musiken, diasporans nätverk och, särskilt i modern tid, den organiserade kulturella och politiska kampen har varit mekanismer som har stöttat, skyddat och utvecklat varandra. Detta är den mest rättvisande ramen för att förstå detta motstånd.
Det kurdiska folket är dessutom inte helt homogent och har historiskt sett aldrig styrts från ett enda centrum. Detta är en viktig skillnad. Även det kurdiska språket består av flera dialekter och varieteter. Därför bör man framför allt se till den identitetsmässiga kontinuitet som har levts och bevarats på olika sätt i olika delar av Kurdistan, snarare än att förvänta sig en identisk utveckling överallt.
1. Band och gemenskaper som är äldre än statsgränserna
I början av 1900-talet, efter det osmanska rikets sammanbrott, drogs nya statsgränser och de områden där kurderna bodde delades mellan Turkiet, Iran, Irak och Syrien. Assimilationspolitiken mot det kurdiska språket och den kurdiska identiteten genomfördes hårt av dessa stater. Det kurdiska språket och den kurdiska identiteten förbjöds eller begränsades på olika sätt, och det gjordes återkommande försök att försvaga eller utplåna dem. Trots vissa framgångar som uppnåtts genom det kurdiska folkets kamp och motstånd har denna politik i olika former fortsatt även i modern tid.
Trots dessa försök att utplåna eller försvaga den kurdiska identiteten upphörde inte banden mellan människor genom släktskap, familj, stamgemenskaper och handel när statsgränserna drogs. Genom dessa relationer kunde identiteten fortsätta att bevaras i vardagen, eftersom språk och identitet inte enbart kan förstås utifrån statliga kategoriseringar och statsgränser.
2. Bland de starkaste mekanismerna: familjen och den muntliga överföringen
Det kurdiska språket har under långa perioder varit förbjudet eller starkt begränsat i skolor och statliga institutioner. Språket har därför i stor utsträckning förts vidare inom familjen, där framför allt föräldrar och äldre generationer har spelat en avgörande roll för språkets och därmed även den kurdiska identitetens kontinuitet och bevarande.
Så är det fortfarande i dag. Så länge språket används i hemmet och i det dagliga umgänget kan också identiteten föras vidare. En av de viktigaste orsakerna till att kurder har kunnat bevara sin kultur, historia, sitt språk, sin identitet och sina traditioner och fortsätta existera som folk och samhälle trots olika former av förtryck och assimilationspolitik är just denna överföring mellan generationer.
Samtidigt innebär det att när majoritetsspråket gradvis tar över även i hemmet och i de nära relationerna kan det kurdiska språket försvagas och, över tid, även språkets roll för den kurdiska identiteten minska.
Vaggvisor och sagor, ordspråk och gåtor, lekar, sorg och glädje, dengbêj-sånger och epos, bröllop och danser är inte bara former av underhållning. Genom dem förs historia, värderingar, lokala traditioner och kollektivt minne vidare. De bidrar därmed till att forma de nya generationerna och stärka deras känsla av tillhörighet.
Därför kan barn, även när assimilationspolitiken är stark i skolor, institutioner och andra samhällsorgan, lära sig sin kurdiska identitet och kultur i hemmet och föra den vidare.
3. Geografin och de lokala samhällena
De bergiga områdena, byarna och distrikten långt från de stora städerna – det vill säga delar av det kurdiska samhället som relativt sett varit mer avskilda från omvärlden – har i vissa historiska perioder bidragit till att bevara det kurdiska språket och kulturen. Detta har varit särskilt tydligt i områden där statliga institutioner haft svårare att nå befolkningen.
Detta bör dock inte romantiseras. Bevarandet har också varit beroende av geografiska och sociala förhållanden och är inte något permanent. I vår tid har dessa förutsättningar förändrats kraftigt genom urbanisering, migration, tvångsförflyttningar, utbildning och ekonomisk integration.
Samtidigt förändras både språk och kultur snabbt. Därför har bevarandet och utvecklingen av det kurdiska språket i takt med samhällets förändringar blivit en viktig fråga. Att tala kurdiska med barnen och använda språket i hemmet samt att skapa möjligheter till utbildning på kurdiska är därför centralt för språkets framtid.
4. Språket är inte bara ett kommunikationsmedel – det är också en del av identiteten och existensen
När det kurdiska språket har förbjudits eller begränsats i skolor och institutioner har det paradoxalt nog i vissa sammanhang blivit ännu viktigare som identitetsmarkör.
Assimilation, språkförbud, förnekande av den kurdiska identiteten, förändringar av by-, stads- och distriktsnamn, tvångsförflyttningar och andra former av förtryck har genomförts mot kurdiska samhällen. I en sådan situation har det att tala kurdiska blivit mer än en vanlig vardaglig handling – det har också blivit ett uttryck för kulturell tillhörighet och identitet.
5. Litteratur, musik och intellektuell produktion
Under den moderna eran har kurdiska intellektuella, poeter, journalister, förläggare och musiker fört det kurdiska muntliga arvet vidare till den skriftliga kulturen.
Ordböcker, grammatikböcker, tidningar, tidskrifter, romaner, dikter, teater och musik har bidragit till att föra det kurdiska språket utanför hemmet och in i litteraturen, kulturen och det offentliga livet.
Särskilt från 1800-talet och framåt har arbeten med kurdiska ordböcker och grammatik spelat en viktig roll för språkets dokumentation, kontinuitet och kulturella särart.
Här skedde en viktig förändring:
Muntlig tradition → skriftlig kultur → moderna medier → digital kultur
Varje steg har tillfört något nytt utan att helt ersätta det föregående.
6. Newroz och gemensamma kurdiska symboler
Newroz är ett starkt exempel på detta. Newroz är mer än en fest eller högtid – för många kurder har det blivit en symbol för gemensam historia, tillhörighet och kollektiv identitet.
Särskilt i norra Kurdistan har Newroz under lång tid varit politiskt betydelsefullt, vilket tydligt visar vilken roll ritualer och kulturella ceremonier kan spela i identitetspolitiken.
Även musik, traditionella kläder, mat och lokala berättelser har gjort den kurdiska identiteten synlig och levande i vardagen.
7. Förtrycket var inte lika omfattande överallt – detta öppnade också vägar för kulturell kontinuitet
Fördelningen av den kurdiska befolkningen mellan de fyra staterna var inte bara en katastrof. Trots förnekande, förbud, förtryck och olika former av assimilationspolitik kunde de begränsade möjligheter som fanns i vissa områden också skapa utrymme för kulturell kontinuitet.
Till exempel har situationen för det kurdiska språket i södra Kurdistan, inklusive dess närvaro i skolor och vissa officiella institutioner, historiskt sett varit annorlunda än i norr, öster och väster. Att det kurdiska språket har fått officiell status i delar av Irak har varit en mycket viktig utveckling.
Den kurdiska kulturen har därför inte enbart försökt överleva inom en enda statsgräns. Statsgränserna har inte helt kunnat stoppa kulturella och sociala kontakter och utbyten mellan olika delar av det kurdiska samhället.
8. Migration och diaspora skapade nya områden för bevarande
Från mitten av 1900-talet blev migrationen till Europa och till de stora städerna i Turkiet till en början en viktig faktor som kunde påskynda assimileringen. Urbanisering och utbildning på majoritetsspråket har i många familjer bidragit till att statsspråket fått en starkare ställning, samtidigt som det kurdiska språket gradvis har förlorat mark i vissa hem där det tidigare varit den huvudsakliga språkformen.
Men samtidigt har diasporan genom föreningar, kulturcentrum, publikationer, radio och television, musik och under de senaste åren även internet skapat nya möjligheter för det kurdiska språket och kulturen.
På detta sätt har diasporan också blivit ett nytt område där den kurdiska identiteten och kulturen kan bevaras, utvecklas och föras vidare till nya generationer.
9. Den politiska kampen organiserade och stärkte också den kulturella kampen
De moderna kurdiska politiska rörelserna har inte haft samma ideologi eller samma mål. Det har funnits stora och djupa skillnader mellan dem. Trots dessa skillnader har många av dem betraktat bevarandet av det kurdiska språket och kulturen som en viktig del av kampen för att bevara den kurdiska identiteten.
Språkkurser, förlagsverksamhet, litteratur, kultur, medier och olika försök att skapa utbildning på kurdiska har haft betydelse för denna utveckling.
I samband med detta har en viktig social paradox uppstått:
Förtryckets mål kan vara att försvaga eller utplåna en identitet, men ibland kan förtrycket, oavsiktligt och mot sin egen vilja, bidra till ökad medvetenhet, självorganisering och politisk och identitetsmässig kamp.
Detta betyder inte att förtryck eller förföljelse är något positivt. Tvärtom kan långvarigt förtryck skapa djupa trauman och samtidigt förändra ett samhälles relation till den verklighet och kultur som det vuxit upp med.
De mest grundläggande källorna till detta motstånd
Familj → språk → muntligt minne → lokala samhällen → kulturella ritualer → litteratur och musik → kunskap och politisk medvetenhet → diaspora och moderna medier
Alla dessa faktorer har stöttat och förstärkt varandra.
Att leva identiteten genom språket i hemmet och i vardagen är en av de mest grundläggande orsakerna till språkets och identitetens överlevnad. En stat kan förbjuda eller begränsa kurdiska i skolor och institutioner, men familjen kan fortfarande tala kurdiska med sina barn, mormodern kan berätta sina sagor på kurdiska för sina barnbarn, dengbêjen kan sjunga sina sånger på sitt språk och människor kan dansa till kurdisk musik på bröllop och fester. På så sätt förs minnen, berättelser och kulturella uttryck vidare till nya generationer.
Därför är det viktigt att språket förs vidare till de nya generationerna.
Det är samtidigt värt att betona att påståendet att ”kurderna har bevarat sin identitet” inte betyder att assimilationen har varit utan effekt. I många städer, särskilt i större och mer centrala kurdiska städer, har användningen av kurdiska minskat kraftigt. Många yngre generationer har förlorat sitt modersmål eftersom föräldrar i allt större utsträckning talar majoritetsspråket med sina barn.
Ja, många av dem definierar sig fortfarande som kurder, men de kan inte längre sitt språk. Detta kan i vissa sammanhang ha blivit normaliserat i samhället, vilket innebär en allvarlig risk för språkets framtid.
Språket är en viktig bärare av minne, kultur och identitet. Om barn inte får möjlighet att lära sig kurdiska kan även nästa generation få ännu svårare att föra språket och den kulturella identiteten vidare.
Det som tidigare generationer inte alltid har kunnat förlora genom yttre tvång kan därför gradvis gå förlorat genom språkskifte och självas-assimilering.
Sist men inte minst kan det kurdiska identitetsmotståndet inte enbart förklaras genom en heroisk berättelse. Det kan också förstås genom det samhälleliga minne som överförs från generation till generation.
Språket är hjärtat i denna cykel; familjen, den muntliga kulturen, musiken, geografin, de sociala nätverken, de politiska rörelserna och diasporan är dess bärare.