Kampen om Girê Mirazan

 Gates: The Doors of the Old World", har återigen riktat det internationella sökarljuset mot det över 11 500 år gamla tempelkomplexet nära staden Riha (Şanlıurfa). Men bakom de glittrande teorierna om stjärnlinjer och förlorade civilisationer pågår en djupare kamp: kampen om sanningen, språket och det genetiska arvet tillhörande platsens verkliga byggare. För att förstå det monumentala arvet vid det som officiellt kallas Göbekli Tepe måste vi granska historien genom tre prismor: det levande lokala minnet, den banbrytande DNA-forskningen samt de radikalt olika tillvägagångssätt som präglar författarna som skrivit om platsen.

Namnet som staten raderade: Det levande minnet av Önskningars Kulle

I den globala populärvetenskapen och turismindustrin refereras platsen och dess grannområden uteslutande till med sina moderna, turkiska namn. Dessa namn är dock moderna skrivbordskonstruktioner utan någon som helst historisk, språklig eller kulturell koppling till de människor som faktiskt högg ut stenmonoliterna under den förkeramiska neolitiska eran. De turkiska folken migrerade från Centralasien till Anatolien först under medeltiden – över 10 000 år efter att anläggningarna begravdes.

Under 1900-talets aggressiva turkifieringspolitik genomförde den turkiska staten en systematisk radering av historien, där tusentals kurdiska, armeniska och assyriska ortsnamn raderades från kartorna. Men i folkminnet överlevde sanningen. Lokalbefolkningen har i generationer kallat det omgivande området vid huvudhelgedomen för Xerabreşka (De svarta ruinerna), på grund av de mörka flintstenar och basaltblock som plogarna ständigt stötte på i jorden.

Själva kullen där templen låg begravda har i alla tider burit namnet Girê Mirazan ("Önskningars kulle"). Långt innan den tyske arkeologen Klaus Schmidt påbörjade de första officiella utgrävningarna 1995, betraktades kullen som en djupt helig plats. På dess topp stod ett ensamt mullbärsträd dit lokalbefolkningen – i synnerhet kvinnor som led av barnlöshet och bad om att bli gravida, eller sjuka som sökte helande – vallfärdade på pilgrimsfärder för att knyta önskeband och förrätta böner. Denna måntusenåriga andliga kontinuitet visar att befolkningen bar med sig ett intuitivt minne av att kullen gömde en helgedom, trots att de monumentala stencirklarna legat dolda under marken i elva årtusenden.

Detta mönster av statlig radering har upprepats vid grannhelgedomen i Taş Tepeler-nätverket som idag officiellt kallas Karahan Tepe. I det lokala folkminnet har denna plats i alla tider hetat Girê Keçel ("Skalliga kullen"), en logisk och naturnära beskrivning av kullens karga, steniga och helt vegetationslösa utseende innan utgrävningarna blottade dess inre. Genom att systematiskt ersätta dessa urgamla, beskrivande namn med turkiska administrationsnamn har centralmakten försökt klippa de historiska banden mellan platserna och deras ursprungsbefolkning.

Klaus Schmidts teori, hans plötsliga död och DNA-genombrottet

Den förste utgrävningsledaren, Klaus Schmidt, fattade tidigt misstankar om att de människor som bebor regionen idag är de direkta, biologiska efterkomlingarna till de neolitiska mästarna som reste T-pelarna. Schmidt var öppen med denna antropologiska kontinuitet. När han den 20 juli 2014 plötsligt avled i en hjärtinfarkt under en simtur i Tyskland, endast 60 år gammal, väckte det omedelbart starka misstankar i regionen. I ett politiskt landskap där ursprungsbefolkningens historiska och moraliska rätt till sin egen geografi systematiskt motarbetas, tolkade många hans plötsliga bortgång som ett tecken på att han tystats precis när hans forskning hotade det officiella statliga narrativet.

Under lång tid efter Schmidts död stötte arkeogenetiken på stora biologiska utmaningar. Regionens extremt heta klimat, i kombination med att benfragmenten under årtusenden legat oskyddade i fyllnadsmassor, gjorde att DNA-molekylerna var kraftigt nedbrutna. Forskarna kunde till en början endast konstatera rituella mönster, som den "skallkultur" som identifierades 2017.

Det vetenskapliga genombrottet kom dock i september 2026. Det Tyska arkeologiska institutet (DAI) publicerade då en banbrytande studie i tidskriften PLOS ONE. För första gången i historien lyckades arkeologer lokalisera helt intakta mänskliga gravar djupt under anläggningens golv (daterade till ca 8700–8000 f.Kr.). Genom ditt extrahera genetiskt material från det stenhårda klippbenet (os petrosum) bakom öronen på de begravda individerna, har man slutgiltigt kunnat säkra högkvalitativt genomiskt DNA direkt från de människor som levde och dog på platsen.

Detta genombrott kompletterar de omfattande regionala rön som publicerades i tidskriften Science (2022). Genom att analysera forntida DNA från neolitiska boplatser i Övre Mesopotamien, har genforskare kunnat slå fast och bevisa existensen av ett unikt, lokalt genetiskt kontinuum (en obruten genetisk linje). Det genetiska arvet från de jägare-samlare som först uppfann arkitekturen och jordbruket i den bördiga halvmånen finns i allra högsta grad kvar i områdets historiska ursprungsbefolkning, långt innan några externa migrationsvågor förändrade regionens demografiska landskap.

Författarna under luppen: Objektivitet kontra manipulation

För att förstå hur historien om dessa mesopotamiska helgedomar skildras internationellt måste vi analysera tillvägagångssätten och tillförlitligheten hos de tre mest framträdande författare som tagit sig an ämnet.

1. D. Sennfelt: Den matematiska arkeoastronomen

I sin nya bok "The Gobekli Gates" närmar sig den schweiziske psykiatern och oberoende forskaren dr. Diogo Sennfelt anläggningen utifrån arkitektur och astronomi. Hans centrala tes är en syntes av två tidigare verksamma skolor: han hävdar via astronomiska beräkningar att de centrala T-pelarna i stenringarna var inriktade i en dubbelriktad linje under samma epok – mot uppgången av Sirius vid den södra horisonten och mot nedgången av Deneb i norr.

·       Objektivitet: Sennfelts tillvägagångssätt är delvis objektivt eftersom han använder ren astrofysisk matematik för att beräkna jordaxelns precession och stjärnornas faktiska positioner för 11 000 år sedan.

·       Brister och spekulation: Sennfelts objektivitet upphör när han försöker pressa in dessa data i ett större, alternativhistoriskt narrativ. I sitt övriga författarskap, däribland trilogin Memories of Atlantis, försöker han bevisa att Platons Atlantis var en reell plats i Afarsänkan och att kunskapen i Girê Mirazan härstammar från en global, förlorad civilisation. Etablerade fältarkeologer avfärdar detta som pseudoarkeologiska spekulationer, då anläggningen bevisligen utvecklades gradvis av lokala grupper på plats.

2. Andrew Collins: Den mysteriesökande manipulatören

Engelsmannen Andrew Collins representerar den så kallade "Deneb-skolan" och har skrivit flera populära böcker om platsen. Collins kände Klaus Schmidt personligen och besökte utgrävningarna, där Schmidt bland annat delgav honom sina förutsägelser om att ännu äldre boplatser låg dolda under jorden.

·       Objektivitet: Collins baserar inledningsvis sina geometriska mätningar på solida data, framtagna i samarbete med tekniska ingenjörer, för att visa hur monoliterna pekar mot stjärnbilden Svanen.

·       Brister och spekulation: Collins tillvägagångssätt präglas av en medveten manipulation av tidslinjer och dateringar för att sälja ett förutbestämt mysterium. I en skriftlig dialog med Amîda Kurd medger Collins öppet att de sofistikerade underjordiska strukturerna i närområdet (såsom i Karahan Tepe och Sayburç) av professionella arkeologer dateras till att vara högst 2 000 år gamla. Trots detta väljer Collins att ignorera vetenskapen och hävda att de är över 11 000 år gamla. Han klipper och klistrar i kronologin för att i sina böcker kunna påstå att lokala mesopotamiska fynd är sammankopplade med underjordiska städer i Kappadokien, utdöda Denisovamänniskor, bibliska "Väktare" samt pyramiderna i Giza. Detta tillvägagångssätt är helt och hållet subjektivt och spekulativt.

3. Cemal Özçelik: Den vetenskaplige och lokalrelevante pionjären

Som en skarp motvikt till de västerländska mysterieskaparna står den kurdiske arkeologen Cemal Özçelik. Genom sina två omfattande verk om Girê Mirazan erbjuder han en djupt vetenskaplig analys som kombinerar akademisk stringens med en unik förståelse för regionens antropologi.

·       Objektivitet: Özçelik är högst objektiv och arbetar strikt utifrån materiella och vetenskapliga data. Han använder sin expertis till att krossa den traditionella, eurocentriska "skolastiken" inom västerländsk arkeologi, som i decennier betraktat anläggningen som en oförklarlig anomali. Özçelik visar istället hur platsernas symbolik kring kosmisk födelse, heliga äktenskap och dödsriter är en logisk förlängning av den neolitiska människans kognitiva och andliga utveckling i Mesopotamien.

·       Den antropologiska och politiska insikten: Özçelik lyfter fram det djupa antropologiska värdet i att den intilliggande fyndplatsen Girê Keçel ("Skalliga kullen") i lokala traditioner och i hans forskning också bevarats under namnet Girê Keçlê ("Flickans kulle"). Detta vittnar om en levande, måntusenårig tradition där dessa monumentala kullar ofta knöts till kvinnliga arketyper och andlighet, precis som vid Girê Mirazan. Vidare har Özçelik modet att sätta fingret på den politiska dimensionen. Han har öppet konstaterat att det grundläggande problemet med hur dessa världsarv hanteras internationellt bottnar i kurdernas statslöshet (bêdewletbûna kurdan). Eftersom det folk som bebor och har bevarat platsernas andliga minne saknar en egen suverän stat, tillåts den turkiska regimen att utöva historisk censur, ändra namnen och låta utländska författare manipulera narrativet utan att möta officiellt motstånd på den globala arenan.

Direkt jämförelse av författarnas tillvägagångssätt

Slutsats: Sanningen ligger i jorden

Den akademiska granskningen av Girê Mirazan och dess grannhelgedomar visar att vi inte behöver vända oss till Andrew Collins sagor om kosmiska väktare eller D. Sennfelts teorier om sjunkna kontinenter för att fascineras av historiens storhet. Platsens verkliga sprängkraft är inte science fiction; den är helt och hållet reell och djupt förankrad i den mesopotamiska jorden.

Både det levande språkarvet i namnen Girê Mirazan och Girê Keçel, folkminnet om kvinnornas böner vid mullbärsträdet, och de obestridliga DNA-genombrotten från 2026 bekräftar samma sak: mänsklighetens äldsta och mest storslagna arkitektur restes av den lokala befolkningens direkta förfäder. Trots årtusenden av ockupation, namnbyten och medveten statlig radering, vittnar både den biologiska genetiken och det immateriella kulturarvet om att historiens sanna byggare aldrig lämnade sin mark.

Källhänvisningar:

1.    Gresky, J., Clare, L. et al. (2026). "Human remains and burial practices at Göbeklitepe". PLOS ONE / Deutsches Archäologisches Institut (DAI).

2.    Lazaridis, I. et al. (2022). "Ancient DNA from Mesopotamia suggests distinct Pre-Pottery and Pottery Neolithic migrations into Anatolia". Science, Vol 377, Issue 6611.